Dagen DT - datortomografi

Fredag 14 oktober 2016:
Sitter på Radiologen. Efter betalning och registrering kom en hurtig sköterska med en plastkaraff vatten som jag ska dricka för att tarmarna ska synas bättre i röntgen. I luckan fick sekreteraren säga åt mig att trycka min kod. Jag har stått och gjort samma sak som hon mest hela sommaren. Ganska få av "mina" patienter glömde koden. Jag är i och försig ganska disträ även vanligtvis.
- Jag måste gå på toa först annars kommer det att spruta genom öronen, sa jag.
- Du har en kvart på dig så du hinner.
Vänligt men i farten. De har mycket att göra i vården och allt måste gå snabbt. Det är tur att det är hängivna människor. Särskilt sköterskorna tror jag. Läkarna kan ju tänkas ha valt yrket för att få status och hög lön. Hyrläkarsystemet håller på att krossa sjukvården när läkarbristen är hög. Vårdcentraler och kliniker kan inte klara sig utan dem och tvingas betala fantasisummor p.g.a. att läkare väljer att vara hyrläkare istället för att ta fasta jobb. Allt för pengarna. Det är förståeligt. Men jädrigt omoraliskt.

.................

Nu har jag varit inne och gjort DT:n. Enkelt beskrivet ligger man på en brits som går lite fram och tillbaka genom en kamera som ser ut som en mycket stor badring i hårdplast. Det brummar hela tiden i rummet och jag undrar om det är ventilationen eller maskinen. Det rör sig inne i den när jag tittar upp. Hjul som går åt olika håll. Som air ducts i Star trek.
Sköterskan är en ung man, lite rundlagd. Han säger att jag får ta av mig bh:n men jag kan ha tröjan kvar på. Skönt.
Jag får lägga mig på britsen och han börjar leta efter en ven att sätta nålen till kontrastvätskan i. Vid första försöket i vänster armveck, drar han åt statbandet om armen och tappar taget när han dragit det upp i sin armbågshöjd så att det drar ihop sig och smäller honom på fingrarna på den andra handen och mig på armen.
- Får man smisk här? säger jag. Kinky.
Han skrattar och visar sina fingrar där det har blivit rött.
Vi fortsätter att skämta om att få smäll på fingrarna under ett första, andra och tredje försök att få in nålen på lämpligt ställe. Visst känns det lite, men jag är inte nålrädd och inte så kinkig med smärta heller.
Det är lika bra att jag vänjer mig, tänker jag medan jag ligger där och känner nålen tränga längre in i armen. Det lär komma värre saker längre fram under den här sjukdomens tid. Om jag måste få cellgifter kommer jag att ha en port på sidan av halsen eller på bröstet under många veckors tid. Såret måste då läggas om 2-3 gånger i veckan på vårdcentral. Kanske tar de ut nålen varje gång och sätter in den igen?
Jag kommer att tänka på en ung kvinna som kommit minst en gång i veckan till vårdcentralen där jag jobbade i receptionen i somras. Jag vet inte alls vad hon lider av, men tanken slår mig att hon kanske kommer dit för att få en port omlagd. Hon kommer så ofta att jag nu kan hennes namn och hälsar på henne som en bekant när hon kommer. Hoppas att hon får må bra snart.

DT, CT... Vårdens terminologi är mycket bekant efter mitt första år på utbildningen Medicinsk sekreterare. Den första terminen läste vi 6-7 kurser samtidigt, bland andra de tunga ämnena medicinsk terminologi samt anatomi och sjukdomslära. Det känns bra att miljön på det sättet redan känns bekant för mig. Sjukdomen ger mig möjlighet att uppleva det jag läst om. Jag är förvånad själv över att jag kan se det positiva i detta, jag som så ofta fått höra hur negativ jag är från syster och mor. I grunden är jag nog inte negativ, utan bara väldigt kritisk. Jag synar företeelser efter brister, för att skönja en bättre modell, en mer logistisk lösning.

Under datortomografin ser jag snart en möjlighet till förbättring av sköterskans information till patienten.
- När kontrastvätskan injiceras i ditt blod kommer det att kännas varmt. Det börjar vid halsen och går ned genom kroppen. Det kan kännas som om du kissar på dig men det bara känns så, förklarar sjuksköterskan.
Varmt är bara förnamnet. Några sekunder efter att kontrastvätskan injicersts genom porten i armvecket sprider sig en het lavaström snabbt genom min kropp. Det är en brännande känsla och jag kan nästan se framför mig nätverket av blodådror. Det går från halsen, ned genom kroppen. Det hettar i läppar och fingertoppar. Och när floden når bäckenet flyter lavaströmmen ut i trosorna... fast det bara känns så. Jag hinner tänka, ska det verkligen vara så hett? Har jag fått en oväntad reaktion? Jag känner mig rädd och när den inspelade rösten säger att jag ska andas in och hålla andan kommer jag ihåg instruktionen i 3 sekunder och andas sedan ut innan rösten har sagt att det är okej.

- Oj, det var HETT! Det kändes som att vara inne i en mikrovågsugn, säger jag när bilderna är tagna och killen kommer in i rummet igen.
- Har du gjort det här själv någon gång, frågar jag.
Nej, det har han inte och jag tipsar honom om att det kan vara bra att berätta för patienterna att det kan kännas hett, så man är förberedd.
- Mm, säger han och fortsätter med det han håller på med.

Proceduren i maskinen tar bara 5-6 minuter känns det som. Sedan är det klart och jag får stiga upp och krångla på mig bh:n medan killen tittar bort.
- Din läkare tar kontakt med dig om bilderna sedan. Svar härifrån kommer om en vecka.
Jag blir fundersam. Min läkare M.K på Kvinnokliniken sa att hon och hennes kollegor går igenom röntgenbilder på tisdagarna. Det är om fyra arbetsdagar. Kommer beskedet att dröja längre än väntat?
- Vi har läkare här på Radiologen som är vana att utläsa såna här bilder, förklarar sjuksköterskan.
Det är ju bra. Men jag blir lite orolig. Kommer läkarna på Kvinnokliniken först göra en bedömning utan att vänta på specialisternas? Tänk om det blir fel? Tänk om de missar något? Det sker missar i vården. Det är ett som är säkert. Jag måste och tänker göra vad jag kan för att förhindra att något sånt sker med mig, även om det betyder att hag måste vara tjatig och ställa jobbiga frågor. "Patienten i fokus" är ledorden i vården. Det vet jag från min utbildning och alla yrkesverksamma föreläsare som varit på skolan. Men hur väl följs dessa ord i praktiken?

Jag lämnar sjukhuset och svänger förbi Burger King för min favvo-synd, liten Big King med stor pommes frites och vitlöksdipp. Men idag smakat det inte som det brukar trots att jag inte har ätit på fem timmar. Det har gått 10 dagar sedan jag satt här senast och tyckte att livet lekte och såg fram emot min tredje LIA. Minuterna innan samtalet kom från Kvinnokliniken...

Varje dag följer jag mina olyckssystrar i Facebook-gruppen Cancertjejer och den grupp jag själv startat. På kvällen skriver jag:
"Var och gjorde datortomografin idag som kanske kan säga nåt om eventuell spridning från livmodern. Sköterskan sa att det skulle kännas varmt i kroppen när kontrastvätskan injicerades. Varmt? Kändes som om het lava rusade genom ådrorna i hela kroppen. Det var otäckt men gick snabbt över. Nu bli det nån veckas väntan på svar. Jag oroar mig inte än så länge. Det blir som det blir och så får jag ta det som det kommer. Gonatt! 💝💉🎭

Jag får så fina svar, många hjärtan. Goda ord på vägen som "Man ska ta ut lyckan i förskott. Det värsta som kan hända är att man varit glad i onödan" och "Fyll dagarna med glädje". En del som skriver väntar också på svar och har 3-4 veckors väntan framför sig. Varför ska det behöva ta sån lång tid?

Jag är så glad att jag inte går och oroar mig. Jag kan skratta och glädja mig åt saker. Men visst ligger det där under ytan. Tanken på att sitta hos läkaren igen och denna gång få ett ännu värre besked.

FORTSÄTTNING FÖLJER 》》》