De första dagarna tänker jag mycket på döden. Jag tröstar mig med att jag inte är rädd för döden, att den i själva verket kan vara en bonus. De som varit ned om en NDU, nära döden-upplevelse, talar om en plats de inte vill lämna. Att de tvingas tillbaka till den här världen för att de har något kvar som de måste göra, att det inte är deras tid ännu. Jag försöker tänka att det inte spelar någon roll om jag dör när jag är 50 av cancer eller när jag är 70 av hjärtinfarkt.
Jag tänker på kistor. En billig i obehandlad furu som jag, mamma och min syster kan måla vackra moln på.
Allt eftersom dagarna går är jag inte alls lika oberörd inför en eventuellt nära förestående död som jag var i början. Vardagen och verkligheten sippar in mot skinnet.
Tankarna maler fortfarande. Men jag börjar känna hopp. Det stör oberördheten. Det känns sårbart att känna hopp. Jag har någonting som kan tas ifrån mig nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar