Mellandagar...

Det går tio dagar mellan cancerbeskedet och datortomografin.
När min syster och jag går ut från sjukhuset är vi relativt uppåt. Vi är eniga om att det inte är någon vits att deppa ihop. Här gäller det att ta en sak i taget. Först vill vi gå på stan. Jag får välja var vi ska äta.
- Jaha, så att ha cancer är som födelsedag alltså? konstaterar jag.
- Jaå, säger syrran och ler.
Vi pratar lite om att vi väl båda verkat märkligt oberörda där uppe hos doktorn. Men att det väl bara är så vi är. Pragmatiska. Eller bara duktiga på att kapsla in känslor - innan vi ens känns dem?
Fast även om vi inte gråter och sliter vårt hår, så har vi sjukdomen med oss varje sekund, i varje tanke.
- Jag kanske kan be att få operationen efter min praktik, säger jag.
Men syrran styr mig rätt. Det är nog inte läge att skjuta upp en behandling mot en potentiellt dödlig sjukdom. Det kan hon ju ha rätt i. Men jag tänker praktisera så länge jag kan. På fredag ska jag jobba i receptionen på vårdcentralen.

Efter lunchen, kycklingwok på Chili Nam Nam, där jag blandar ihop numret på vår nummerlapp med rätternas nummer för min hjärna befinner sig i chock, orkar jag inte gå på stan. Nu vill jag bara hem. Men först går vi förbi biblioteket och jag lånar gratis dvd-filmer.

Syrran kör hem till Stockholm. Hon ska möta mamma vid bussen senare. Mamma ska göra en starroperation på en klinik i Stockholm dagen efter och sover över hos syrran.
Själv åker jag hem, ringer till mamma. Hon undrar vad jag gjort på dan. Inte särskilt mycket, säger jag. Jag har svårt för att ljuga. Att föra min egen mamma bakom ljuset känns förfärligt. Jag har fortfarande en förhoppning att kunna hålla henne utanför det här till jag har något positivt besked att ge.
Jag går ut och följer med henne till bussen. Låtsas som ingenting. Skrattar.

Första kvällen hemma vill jag bara slappa. Jag ser på teve, men ser egentligen inget. Istället googlar jag efter information om den cancer jag tydligen har i mig. Jag gör ett inlägg i facebookgruppen Livmoderhalscancer som jag gick med i dagen innan: "Hej och tack för insläpp. Jag gick med igår efter att ha fått telefonsamtalet om att läkaren ville diskutera provsvar med mig och tid var bokad för det och att det var bra om jag tog med någon anhörig.
Var där idag på morgonen med min syster. Efter lite inledning sa läkaren att jo du ha en cancer. Livmoderkroppscancer närmare bestämt. Det finns ingen Facebook-grupp för det vad jag kan hitta så jag hoppas att jag får vara med här. Behandlingen är nog likadan.
Nu har jag vetat detta i snart 4 timmar.
Trodde inte ett ögonblick att jag hade cancer när jag gick till gyn för ca fyra veckor sedan p.g.a. mina myomer och sporadiska störtblödningsmens. Tur jag gick. Tyckte det kändes onödigt, mensen verkar ju vara på väg att upphöra. Fyller 51 år snart så det är hög tid.
Igår läste jag på så, när jag hörde livmoderkroppscancer visste jag vad det rörde sig om. Det var den cancerformen som jag tänkte var troligast, ifall beskedet skulle vara cancer - vilket det ju visade sig vara.
Hysterektomi med äggstockar och allt ska ske inom en månad och även annat om den spridit sig utanför livmodern. Svar på datortomografi av buk och bröstkorg, samt dna-prov för att de ska veta cancerns karaktär efter 18 oktober.
Känner inget speciellt nu. Efter den minutlånga chocken igår när de ringde om att jag skulle komma in idag, har jag känt mig nästan oberörd. Kände inget sånt vid cancerbeskedet, bara nån slags förhöjd koncentration. Nu känner jag mig mest trött och vill bara vila och slappa. Det är i händerna på doktorerna nu. Skönt att ha den här gruppen att ventilera i. Särskilt senare om det blir jobbigt. Ha det skönt i höstvädret! "

Nästa dag är en onsdag. På förmiddagen skriver jag i klassens Facebook-grupp att jag hänger på avskedslunch för en tjej i klassen som ska ha barn och går på barnledighet. På kvällen skriver jag att jag inte kommer trots allt. Och jag mejlar till min chef på vårdcentralen och berättar vad som hänt. Förklarar att jag är ganska okoncentrerad efter beskedet och nog inte ska syssla med ansvarsfulla uppgifter just nu. Hon håller med och skriver ett mycket fint svar till mig.

 

Jag startar en grupp för oss med Livmoderkroppscancer. Det är helt typiskt mig. Jag är en doer, i alla fall när det kommer till Facebooks-grupper. Endometriecancer = livmodercancer = livmoderkroppscancer = corpuscancer är den sjätte vanligaste cancerformen bland kvinnor, mycket vanligare än livmoderhalscancer, men den har inte ens en egen stödgrupp på Facebook.
På kvällen tar jag en sömntablett. Det gör jag ibland när jag har perioder få jag vaknar i vargtimman. Nu blir det tablett varje kväll ett tag framöver. Vill inte ligga och tänka. Vill sova och samla krafter.