"Nu får det baske mig vara cancer! "

Del 2. 

Måndag 3 oktober 2016.

Min syster svarade glatt i telefonen. Hon åt lunch med före detta arbetskamrater och när hon hörde att det var jag förklarade hon det och frågade om det gick bra om hon ringde tillbaka senare.
Jag berättade ändå kort vad som just hänt.
- Oj, sa syrran, rösten orolig.
Självklart skulle hon komma med mig, sa hon.
Och lugnade mig med sin saklighet. En sak i taget. Vi visste inte ännu var det var frågan om. Var det det nåt otrevligt fick vi ta det när det kom och hantera det.

Min storasyster är en klippa.
Det är drygt tre år och 15 centimeter i höjd mellan oss. Jag är lillasyster i dubbel bemärkelse. När jag var yngre tog jag det som en självklarhet att hon fanns där för mig och tog hand om mig. När våra föräldrar skildes när jag var 16 bodde vi tillsammans i en lägenhet i staden där vi gick i gymnasiet. Det var hon som tvingades höra mig gråta på nätterna. Våra föräldrar var drabbade själva av krisen och glömde på något sätt bort oss mitt i stormen. Pappa flydde till ett vikariat i Stockholm, mamma till studier i Göteborg där hon bodde i veckorna i en etta. Det var helt galet alltihop men ingen av oss kunde väl se klart just då. Jag vet bara att jag mådde dåligt och hade ångest. Men inte hela tiden. Vi var nog ganska självständiga både syrran och jag. Jag minns trevliga stunder, märkligt nog är de flesta förknippade med mat. När mamma var där och vi åt tortellinis första gången, med grädde och gröna ärter. När syrrans kompisar kom över och hon hade gjort lasagne med grädde. Den lilla butiken i samma  hus som vi bodde i där jag köpte Marabous chokladkaka KrispNougat. Den finns inte längre och det är nog tur. Den var alldeles för god. Kladdchokladkakan som var så enkel att göra och vansinnigt god och som vi sedan tappade bort receptet till och fortfarande pratar om ibland.

Kort sagt har hon varit där för mig många gånger i mitt liv. Det är först på senare år som jag riktigt förstått det.

Vi sa hejdå och bestämde att prata mer senare på dagen.
Jag hade suttit och mumsat i mig en Big King meal med extra stor pommesfrites och vitlöksdipp när samtalet från kvinnokliniken kommit. Som vanligt Drive thru och sedan ätit i bilen parkerad bakom macken intill Burger King. Nu startade jag bilen och åkte ned mot centrum. Om man kan köra sömngångaraktigt så var det det jag gjorde.
Efter att jag parkerat upptäckte jag den halvätna pommesfritsen och dippen på passagerarsätet, där jag ställt ifrån mig dem när telefonen ringde. Det hör inte till vanligheterna att jag glömmer bort att äta upp, så jag förstod att jag var skakad. Annars tog jag det med hyfsad ro, tyckte jag.
Jag gick långsamt tillbaka till skolan medan tankarna malde i huvudet. Föreläsningen i diagnoskodning just skulle starta igen efter lunchrasten.

Sedan höstterminen 2015 går jag en 2-årig yrkeshögskoleutbildning för att bli medicinsk sekreterare. Den tredje praktikperioden skulle snart börja och jag längtade efter att riktigt komma in i yrket. De första två praktikperioderna hade varit bra på sitt sätt, men inte varit optimala för att få en bredd på alla de uppgifter en vårdadministratör har. Det var ironiskt. Jag klarade mig lysande i skolarbetet och hade haft högsta betyg på alla tentor. Ändå pratade mina klasskamrater om sådant som jag inte hört talas om, tack vare att deras praktikplatser gett dem mer. Jag satte nu stort hopp till denna tredje period.

Diagnoskoder är krångliga att begripa sig på även i vanliga fall. Med morgondagens läkarbesök snurrande i huvudet var det inte lättare. När det var dags för rast kunde jag inte hålla det inne längre utan berättade för ett par av mina klasskamrater A och M, som jag pratat mycket med. De förstod min oro. När vi tre senare gjorde en gruppuppgift tillsammans skrattade vi gott, åt sånt som att det faktiskt finns en diagnoskod för Bisarrt utseende och vem som kunde tänkas söka för det eller om det var läkarna som satte sådan diagnos när de tyckte att det passade...

Diagnoskoderna finns i tre publikationer som kan laddas ned från nätet. Läraren förordade att vi skulle ha bok-versionerna, men de är ganska dyra.
- Först får jag se om jag kommer att överleva, skojade jag.
A och M skrattade inte. Det gjorde jag. Åt allt möjligt. Kanske var det lite hysteriskt. Nåt sätt att hantera situationen.
- Det får baske mig vara cancer nu när de fått mig att ta ned syrran hit, fortsatte jag.
Vi sa hejdå efter föreläsningen och sa att vi ses på torsdag 6 oktober, för den sista föreläsningen innan praktikveckorna tog vid.

Så blev det inte.

FORTSÄTTNING FÖLJER 》》》