Historia och födelsedagar

Lördag 8 oktober 2016:

Sedan länge var biljetter beställda till ett föredrag av Herman Lindqvist på Mariefreds slott. Syster och systerson, pappa med fru och mamma och jag. Det var systersonens 25:e födelsedag och vi hade inte firat min 50-årsdag vintern före så pappa bjöd alla på födelsedagsmiddag. Det var en trevlig kväll. Pappa och hans fru skulle bo över på Mariefreds värdshus och åka långsamt hemåt dagen efter. Jag ville inte förstöra deras vistelse, men berättade för och förberedde min "styvmor" på att jag skulle ringa snart och berätta för pappa, så att hon kunde vara i närheten.
Jag var fortfarande i mina dödstankar denna kväll och kände mig utanför när de andra skrattade och hade roligt. De hade en framtid tänkte jag. Själv var jag allt annat än säker. Trots all lovande statistik.
Och jag visste också om oron som låg bakom en del av skratten.
Som min syster sa en dag i telefon:
- Man tänker ju på det hela tiden.

Det är så här, mamma...

Fredag 7 oktober 2016:

Sedan kvällen innan, när jag höll på att bryta ihop för att jag inte berättat för mamma om cancerbeskedet, visste jag att jag inte kunde vänta mycket längre. 

På torsdagen hade jag haft feber och det hettade över skuldror och armarna. Tänkte "cancer". Så här i efterhand tror jag att det var psykosomatiskt. Sa till mamma att jag kände mig förkyld och att jag kanske inte skulle jobba nästa dag. Sanningen var den att jag redan mejlat min chef och förklarat.  

På fredagen tog vi en promenad ned till hamnen, mamma och jag. Där vi satt i det fantastiska höstvädret, med en sol som lyste varmt, berättade jag att jag skulle få en hysterektomi.
- Å vad bra, sa mamma. Då slipper du det där eländet med blödningarna.
Jag tog hennes hand i min och sa:
- Jo, det är så här, att de hittade något därinne när proverna togs.
Mamma tittade fast på mig. Hennes ansikte spänt.
- Det är en tumör, men den tar de bort och sedan är det antagligen bra med det. 

Jag berättade om sjukdomen Livmoderkroppscancer, att de allra flesta blir helt återställda. Jag drog fram allt positivt. Att den bisittande distriktsläkaren sagt att det såg ut att vara tidigt upptäckt (även om jag inte har en aning om vad hon grundade det på). Att 80 blir helt friska och 7 procent lever längre än 5 år om sjukdomen är spridd och kronisk.
Jag kände det som att jag förmedlade lugn. Mamma verkade ta det bra, men berättade senare att chocken tagit grepp om henne. Hon kunde knappt ta in det jag sa. Hon frågade och jag förklarade om igen. 

Vi satt där ett tag. Jag förklarade att jag inte var orolig.
- Och skulle det nu vara det värsta så dör vi kanske samtidigt, skojade jag, för mamma har de senaste 15 åren påmint mig att hon kan dö närsomhelst. För att förbereda mig.
Hon log blekt.

Vi gick in på kaféet och tog varsin öl, vilket inte hör till vanligheterna. 

När min syster ringde mamma där vi satt (utan att veta att jag berättat något än) och frågade mamma hur det var, kunde inte mamma fortsätta prata. Hon började gråta och lämnade över telefonen till mig. Jag tog hennes hand och tittade på henne medan jag talade med min syster en liten stund och lade sedan på.

Man är sin mammas barn även om man fyllt 50. Mamma-ansvaret kan inte vila stilla. Jag var tvungen att berätta. Mest för att det inte skulle vara bra att kanske få ge ett värre besked senare. Nu finns det fortfarande gott hopp. Men nu låg det tunga även på hennes axlar. Det kändes inte rätt. Ändå hade alternativet inte heller varit rätt.

Tillägg: Fortfarande, år efteråt, säger hon åt mig då och då, att jag måste berätta direkt om något skulle hända igen. Har dåligt samvete för att jag inte berättade första dagen, efter det allra första telefonsamtalet. (redigerat 191228)

Bara glädje (nästan)

Fredag 21 oktober 2016:

Har några sista dagar innan det är dags att checka in på sjukhuset för operation på onsdag. 

Idag blev det en dag i Stockholm med besök på Stockholms slott och utställningen Kungliga brudklänningar 1976-2015. Fick ett gosedjur som tröst. (En liten mjuk hund som kommer att följa med mig till sjukhuset och kommer att vara det första jag ber om efter operationen. Man får väl lov att vara lite barnslig när man är sjuk?) 

Nästan inga tankar på det där ordet på c. Förutom på morgonen. Svängde förbi vårdcentralen som också är min arbetsplats då och då vid sidan av studierna. Kirurgen ville ha min blodgrupp med mera inför operationen. Kollegan i luckan frågade hur det var med mig och jag kunde ärligt säga att det är bra! 

Undersköterskan som tog blodprovet är en god vän på arbetsplatsen. Jag berättade om cancern och hon berättade att hon själv är ett levande bevis på att det kan gå bra. Trots att hon hade magen full av metastaser är hon nu så cancerfri man kan bli. Återfall går aldrig att vara helförsäkrad mot.
Jag fick många kramar och uppmuntrande ord från alla jag träffade.

Min kontaktsköterska mejlade tillbaka att jag ska infinna mig till operation på måndag och de hör av sig om det blir någon ändring. Det vill säga om cellanalysen inte blir klar eller visar på spridningsfärdiga cancerceller.

Nu lyssnar jag på Peter LeMarc sjunga Tunna tråden på teve, om hans frus kamp mot febern som cellgifterna orsakat. Han har också haft cancer, sedan hans fru.

"... den tunna tråden mellan att finnas och ett stort ingenting. "

Jag är glad att jag inte tror på ett stort ingenting, men det hade varit okej det också.

Det gör mig så ledsen, alla de som kämpar och lider i denna sjukdom. De som tvingas släppa den sista gnuttan av hopp. Som måste ta adjö av sina unga barn. 

Det borde inte få finnas. Borde inte få ske.

Tredje dagen

Torsdag 6 oktober 2016:
Mamma ringer från bussen. Hon är på väg hem från Stockholm där hon har opererat sitt öga och hon känner sig lite vinglig. Vi går och äter dagens på restaurang. Jag har ännu inte berättat något. På kvällen ser vi en film på teve.
Under eftertexterna sjunger Lahle En stund på jorden:
"jag fick hålla dig i handen
när du fick lämna dina drömmar
och försonas sen med tiden
jag fick se dig tacka livet
trots allt
nu kan vi säga
att vi har varit på jorden
säga, jag var där...
ja, jag var där
hur underbart var det
hur underbart var inte det
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där
en stund på jorden,
en stund på jorden
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där
en stund på jorden, en stund på jorden".

Jag sitter där med min hemlighet. Går in i badrummet med ryggen mot mamma så att hon inte ska se mina tårar. Gråter vilt och tyst. Det är inte för mig själv jag gråter utan för min stackars mamma som inte ska behöva mer sorg i sitt liv. Torkar mina tårar och går ut och spelar oberörd igen. Låtsas vara som vanligt.
 

Jag hittar Facebook-gruppen Cancertjejer. I mitt inlägg märks att jag förbereder mig på det värsta: "Hej, jag heter K, är 50 år och bor i Sörmland. Tack för att jag får vara med här bland alla er fantastiska människor som kämpar på med styrka och mod.
Jag på vanligt gynbesök för en månad sedan och nu vips har jag livmoderkroppscancer. Ofattbart. Ni vet hur det känns, det vet jag.
Jag börjar så smått inse att detta bara är början på en lååång  (förhoppningsvis för alternativet är sämre) resa. Hade det bara varit jag hade jag nog känt mig rätt ok med det här. Det är de anhöriga jag oroar mig för, särskilt min mamma 78 år som just återhämtat sig från stroke till något som liknar hennes gamla "jag". Vi står varandra mycket, mycket nära och jag har inte sagt något till henne ännu. Fick diagnos i tisdags 4 oktober, idag torsdag 6 oktober. Efter datortomografi vet jag kanske mer om spridning. Om cancern inte är spridd hoppas jag få besked om det snart så att jag kan berätta utan att krossa henne total. Det kan ta tid vad jag förstår? Hur var det för er?
En annan sak jag vänder och vrider på  huvudet är hur jag ska göra med en fem veckors praktik som jag ska påbörja på måndag. Eftersom jag enligt läkaren ska få en radikal hysterektomi inom en månad så lär jag ju bara hinna några veckor. Om det blir ett trist besked efter röntgen och operation vill jag ha ägnat dessa sista lugna veckor åt att göra roliga saker med mina närmaste. Hur hade ni valt utifrån era egna erfarenheter?

Tack vare ett antal möten jag haft i livet med människor som haft nära-döden-upplevelser  (japp, tunneln och ljuset och sånt) är jag inte så rädd för döden utan tror att det blir helt okej när det händer en dag, förr eller senare. Om det blir nu och inte vid 70 gör ju inte så stor skillnad egentligen. Ske ska det ju, det vet vi alla. Men vad jag vill komma till, är att det bästa stöd jag kanske kan ge i den här gruppen, är att vara en vän att samtala om döden med. Det jag har att berätta brukar ge tröst. Det är definitivt en stor tröst för mig själv nu när jag tvingas se The Big D i vitögat. Har oförklarlig feber, det hettar i huden på ett sätt som det aldrig gjort förut. Det värker högt upp i ryggen sedan några veckor. Magen molar. Fyra av fem botas från livmoderkroppscancer. Jag kan mycket väl vara den femte kvinnan. Å andra sidan är man kanske alltid övertygad att man ska dö efter en cancerdiagnos?
Nu ska jag sluta skriva för den här gången. Godnatt och dröm vackra drömmar."

 

Någonstans skriver jag: 6 okt
"Jag fick besked om livmoderkroppscancer i tisdags. Nu torsdag. Det värsta blir att behöva berätta för min mamma. Vi står varandra mycket nära och detta kommer att förstöra resten av hennes liv känns det som. Hon gick igenom cancereländet när hennes man fick lungsäckscancer och han avled 2011. Ska hon nu behöva följa mig också."

 

Mina anteckningar denna dag:

Fuck cancer
Fucked by cancer
Fuck bye bye cancer

 

Så länge man är här så är man här.

 

Mitt liv ska inte vara sjukdomen.

 

"One shouldn't leave this life without a sence of completion." Mr Holmes/Ian McKellen.

 

I mitt huvud pågår en dödsdans med orden: Min livmoder har aldrig hyst ett barn, en livsfrukt. Det i sig gör mig till en i riskgruppen. Fuck cancer, heter det. Men jag är i sanning fucked by cancer och dess frukt växer i min livmoder. Men den ska fan aborteras.

 

Hopp - en avigsida

De första dagarna tänker jag mycket på döden. Jag tröstar mig med att jag inte är rädd för döden, att den i själva verket kan vara en bonus. De som varit ned om en NDU, nära döden-upplevelse, talar om en plats de inte vill lämna. Att de tvingas tillbaka till den här världen för att de har något kvar som de måste göra, att det inte är deras tid ännu. Jag försöker tänka att det inte spelar någon roll om jag dör när jag är 50 av cancer eller när jag är 70 av hjärtinfarkt.

Jag tänker på kistor. En billig i obehandlad furu som jag, mamma och min syster kan måla vackra moln på.

Allt eftersom dagarna går är jag inte alls lika oberörd inför en eventuellt nära förestående död som jag var i början. Vardagen och verkligheten sippar in mot skinnet.
Tankarna maler fortfarande. Men jag börjar känna hopp. Det stör oberördheten. Det känns sårbart att känna hopp. Jag har någonting som kan tas ifrån mig nu.

Mellandagar...

Det går tio dagar mellan cancerbeskedet och datortomografin.
När min syster och jag går ut från sjukhuset är vi relativt uppåt. Vi är eniga om att det inte är någon vits att deppa ihop. Här gäller det att ta en sak i taget. Först vill vi gå på stan. Jag får välja var vi ska äta.
- Jaha, så att ha cancer är som födelsedag alltså? konstaterar jag.
- Jaå, säger syrran och ler.
Vi pratar lite om att vi väl båda verkat märkligt oberörda där uppe hos doktorn. Men att det väl bara är så vi är. Pragmatiska. Eller bara duktiga på att kapsla in känslor - innan vi ens känns dem?
Fast även om vi inte gråter och sliter vårt hår, så har vi sjukdomen med oss varje sekund, i varje tanke.
- Jag kanske kan be att få operationen efter min praktik, säger jag.
Men syrran styr mig rätt. Det är nog inte läge att skjuta upp en behandling mot en potentiellt dödlig sjukdom. Det kan hon ju ha rätt i. Men jag tänker praktisera så länge jag kan. På fredag ska jag jobba i receptionen på vårdcentralen.

Efter lunchen, kycklingwok på Chili Nam Nam, där jag blandar ihop numret på vår nummerlapp med rätternas nummer för min hjärna befinner sig i chock, orkar jag inte gå på stan. Nu vill jag bara hem. Men först går vi förbi biblioteket och jag lånar gratis dvd-filmer.

Syrran kör hem till Stockholm. Hon ska möta mamma vid bussen senare. Mamma ska göra en starroperation på en klinik i Stockholm dagen efter och sover över hos syrran.
Själv åker jag hem, ringer till mamma. Hon undrar vad jag gjort på dan. Inte särskilt mycket, säger jag. Jag har svårt för att ljuga. Att föra min egen mamma bakom ljuset känns förfärligt. Jag har fortfarande en förhoppning att kunna hålla henne utanför det här till jag har något positivt besked att ge.
Jag går ut och följer med henne till bussen. Låtsas som ingenting. Skrattar.

Första kvällen hemma vill jag bara slappa. Jag ser på teve, men ser egentligen inget. Istället googlar jag efter information om den cancer jag tydligen har i mig. Jag gör ett inlägg i facebookgruppen Livmoderhalscancer som jag gick med i dagen innan: "Hej och tack för insläpp. Jag gick med igår efter att ha fått telefonsamtalet om att läkaren ville diskutera provsvar med mig och tid var bokad för det och att det var bra om jag tog med någon anhörig.
Var där idag på morgonen med min syster. Efter lite inledning sa läkaren att jo du ha en cancer. Livmoderkroppscancer närmare bestämt. Det finns ingen Facebook-grupp för det vad jag kan hitta så jag hoppas att jag får vara med här. Behandlingen är nog likadan.
Nu har jag vetat detta i snart 4 timmar.
Trodde inte ett ögonblick att jag hade cancer när jag gick till gyn för ca fyra veckor sedan p.g.a. mina myomer och sporadiska störtblödningsmens. Tur jag gick. Tyckte det kändes onödigt, mensen verkar ju vara på väg att upphöra. Fyller 51 år snart så det är hög tid.
Igår läste jag på så, när jag hörde livmoderkroppscancer visste jag vad det rörde sig om. Det var den cancerformen som jag tänkte var troligast, ifall beskedet skulle vara cancer - vilket det ju visade sig vara.
Hysterektomi med äggstockar och allt ska ske inom en månad och även annat om den spridit sig utanför livmodern. Svar på datortomografi av buk och bröstkorg, samt dna-prov för att de ska veta cancerns karaktär efter 18 oktober.
Känner inget speciellt nu. Efter den minutlånga chocken igår när de ringde om att jag skulle komma in idag, har jag känt mig nästan oberörd. Kände inget sånt vid cancerbeskedet, bara nån slags förhöjd koncentration. Nu känner jag mig mest trött och vill bara vila och slappa. Det är i händerna på doktorerna nu. Skönt att ha den här gruppen att ventilera i. Särskilt senare om det blir jobbigt. Ha det skönt i höstvädret! "

Nästa dag är en onsdag. På förmiddagen skriver jag i klassens Facebook-grupp att jag hänger på avskedslunch för en tjej i klassen som ska ha barn och går på barnledighet. På kvällen skriver jag att jag inte kommer trots allt. Och jag mejlar till min chef på vårdcentralen och berättar vad som hänt. Förklarar att jag är ganska okoncentrerad efter beskedet och nog inte ska syssla med ansvarsfulla uppgifter just nu. Hon håller med och skriver ett mycket fint svar till mig.

 

Jag startar en grupp för oss med Livmoderkroppscancer. Det är helt typiskt mig. Jag är en doer, i alla fall när det kommer till Facebooks-grupper. Endometriecancer = livmodercancer = livmoderkroppscancer = corpuscancer är den sjätte vanligaste cancerformen bland kvinnor, mycket vanligare än livmoderhalscancer, men den har inte ens en egen stödgrupp på Facebook.
På kvällen tar jag en sömntablett. Det gör jag ibland när jag har perioder få jag vaknar i vargtimman. Nu blir det tablett varje kväll ett tag framöver. Vill inte ligga och tänka. Vill sova och samla krafter.

Doktorn ringer!

Onsdag 19 oktober 2016: Jag håller på och städar min lilla lägenhet när telefonen ringer vid 11-tiden. Det är doktor M.K som ringer. Hon berättar att det inte syns några tumörer spridda utanför livmodern på bilderna från datortomografin.
- Underbart! säger jag!
Jag är glad. Fattas annat. Men det är inte nån tjohej-lycka, tårar av glädje-lycka. Kanske för att det är osäkert hur långt lyckan i det beskedet räcker. Det räcker för att glädja och skingra den akuta oron hos mig själv och min familj.
Men än är inte saken biff. DNA-analysen är inte klar än. Dr M.K har ringt till Örebro och frågat. Kanske nästa vecka var det svar hon fick. Men inte säkert.
- Jag bokar ändå en preliminär tid för operation här i Nyköping, säger hon. Det bör bli inom tre veckor.
Jag antar att om cancercellerna visar sig vara av vandringsbenägen typ görs operationen i Linköping, på universitetssjukhuset. Samt att jag får cellgiftsbehandling då. Även om det inte syns några tumörer kan man nog inte utesluta att det far omkring elakingsceller i lymfsystemet på jakt efter nåt livsviktigt organ att kolonisera.

Frågorna poppar upp efter samtalet. Jag borde ha gjort en lista med frågor jag vill ha svar på. Men det är lätt att vara efterklok. Vill jag kan jag mejla min kontaktsköterska. Samtidigt känns det lika så bra att vila i det goda beskedet och inte rota i vad det andra kan innebära. Det får jag veta tids nog.

Resten av dagen har jag känt mig lugn och glad. Min stackars mamma som började gråta igår av oro, får vila från tankarna på det värsta.
Jag vill fira, men hur och med vad. Godis måste jag undvika för det sägs att socker föder tumörer.
Istället dricker jag flera stora glas med vatten spetsar med äppelcidervinäger varje dag. Studier har visat att äppelcidervinäger krymper tumörer hos möss. Jag har också en gång träffat på en kvinna som sa sig ha blivit botad från sin cancer med hjälp av äppelcidervinäger. Jag är villig att testa. Man går ned i vikt lättare med sådan dryck också. Även om jag inte ser nån större skillnad på vågen ännu.

Agent 007 hos doktorn

Tisdag 4 oktober 2016:

Min syster och jag sammanstrålade  på vägen till sjukhuset, på en mack vid motorvägen och fortsatte sedan vidare i hennes bil. Jag visste inte om jag skulle vara i stånd att köra efter beskedet, vilket det nu skulle bli. Syrran kör fort - och även om hon aldrig skulle erkänna det så ligger hon alltid för nära framförvarande bil. Säger man nåt om det blir hon arg. Själv är jag verkligen motorvägsresenärernas skräck, då jag sällan pressar bilen upp till mer än högst 90... När vi susade fram i 120 med en annan bil fem meter framför vår tänkte jag att jag väl fick se om jag skulle överleva länge nog för att få ett eventuellt cancerbesked. Det gick dock bra den här gången också och vi parkerade vid sjukhuset.

Min mamma är 78 år och möjligtvis den bästa mamman som finns. Hon är dessutom en riktig hönsmamma. Jag är 50 år men hon frågar fortfarande alltid om jag har tagit tillräckligt varmt på mig när vi ska gå på promenad.
Att berätta för henne att jag fått en tid med läkaren för att tala om proverna från livmodern kändes inte som en bra idé. Det var hon som hade oroat sig över mina kraftiga mensblödningar och som faktiskt fått mig att kolla upp saken. Kanske hade det varit bättre att berätta direkt. Jag vet inte. Hursomhelst innebar det att min syster och jag fick smyga lite på sjukhuset. Mamma hade nämligen en tid på hörcentralen på samma sjukhus ungefär samtidigt, dit hon åkte med sjuktaxiresa.
- Om vi går in genom kulverten och åker hissen direkt upp till våningen där Kvinnokliniken är, så krockar vi nog inte med henne, sa jag till syrran. Hon kommer att kliva av vid huvudentrén och går sedan till en annan del av sjukhuset.

Vi åkte upp till Kvinnokliniken och jag registrerade mig i luckan. Det kostade inget,  förklarade sekreteraren, eftersom besöket räknades som ett samtal.
Vi satt en liten stund i väntrummet innan läkaren, en kvinna i min egen ålder eller något äldre med polsk accent kom ut och sa mitt namn. Jag hann sätta på appen "Smart Voice Recorder" för att kunna spela in samtalet. Det fanns ingen chans i världen att jag skulle kunna komma ihåg allt och jag ville inte sitta och anteckna. Appen gör det möjligt att spela in medan displayen är släckt.
Läkaren frågade om en kvinna som var distriktsläkare fick sitta med och det hade jag ingenting emot. Vi satte oss och läkaren började med att fråga hur jag mådde efter provtagningen drygt ett par veckor innan. Jodå, bra sa jag.
Sedan sa hon (och jag kommer inte ihåg exakt hur hon la orden och jag har inte velat lyssna på inspelningen ännu):
- Ja, du har ju en cancer.
Jag blev inte chockad. Jag grät inte. Jag reagerade egentligen inte alls. Kände mig bara extra uppmärksam och närvarande.
Det var ju inte helt oväntat, inte efter telefonsamtalet dagen innan.
Hon berättade att det var cancer i livmoderkroppen och jag var glad att jag hade läst på kvällen innan. Jag visste att fyra av fem kvinnor blir helt friska och 7 procent lever i alla fall fem år. Resterande 13 procent dör.
En sak är klar. Man vill inte vara den femte kvinnan.
Livmodern och äggstockarna måste opereras bort, troligen inom en månad. Kanske också lymfkörtlarna. Det var jag glad att höra, för jag hade läst att chansen att överleva ökar om lymfkörtlarna tas bort.
Cancercellerna skulle skickas vidare på dna-prov för att ta reda på hur elaka de var, antar jag. En del är väl mer spridningsbenägna.  Datortomografi av bäcken, mage och bröstkorg skulle göras.

Jag hade redan fått en kallelse för datortomografi till den 14 oktober. När provet tagits den 15 september hade läkarna upptäckt att min livmoder var förstorad, därför ville de inte gå in och störa "ifall det var något farligt där." Man kan tycka att jag borde ha blivit orolig då, men jag var helt säker på att jag inte kunde ha cancer. Nu nästan 3 veckor senare visste jag till slut bättre.

Efter operationen kunde det bli fråga om cellgifter. Läkaren nämnde inte risken för spridning eller talade om alternativa resultat av utredningen. Nu var det en sak i taget som gällde.

Någon gång under samtalet tittade jag på min syster som satt till vänster om mig och vi log mot varandra, som att "jaha så var det så iallafall". Vi hade pratat om det och syrran som är mycket rationell hade redan tidigt sagt att det är ingen idé att fundera och spekulera. Är det nåt allvarligt tar vi tag i det när det kommer.
Det är förstås lättare sagt än gjort men det är definitivt den rätta vägen. Sitt undermedvetna rår man dock inte på.

Medan läkaren gick ut för att hämta visitkort till kontaktsköterska (egentligen en barnmorska) samt till kurator, passade distriktsläkaren på att säga några ord till mig, lite olydigt typ.
- Som det ser ut verkar det vara tidigt upptäckt, sa hon och nickade mot datorskärmen där min journal förmodligen låg uppe.
Jag förstod att hon hade fått vara med och läsa den innan jag kom.
I skrivande stund vet jag inte vad datortomografin eller undersökningen av dna:t kommer att visa. Jag drar inte alltför stora växlar på det distriktsläkaren sa. De första dagarna efter beskedet la jag det ändå till listan över saker som talade för att...  ja, att jag ska överleva det här.
Distriktsläkaren kommer från Sydamerika av accenten att döma. Hon talar lugnande till mig, om vikten att tänka positivt, att jag ska bli frisk. Släppa ilska och oro som påverkar immunförsvaret negativt. Finna glädjen i livet. Jag tackar henne för hennes ord. Samtidigt känner jag att detta är något som kommer att bli svårt för mig. Inte att släppa oro eller ilska. Jag känner inget sånt. Men att kämpa för livet? Det står klart för mig redan nu; jag älskar kanske inte livet tillräckligt för att idas kämpa för det?

Jag är inte kristen eller religiös i ordets mening. Men jag tror på den kraft som finns inom och omkring oss. Den har inget med tro att göra. Allt är fysik, även det vi kallar andlighet. Elektromagnetiska fält. Det finns studier som tyder på att bön hjälper, även om den man ber för inte känner till att någon ber för hen.
Jag har ingen inre kraft för att be för mig själv. Jag försöker men det blir bara ord.
Om den här sjukdomen har kommit för att säga mig något, så kan det mycket väl vara att jag ska förändra mitt liv - att hitta en ny glädje. Inte bara nöja mig med jobb, tevesoffa, mina böcker och det största glädjeämnet: godis och chips, sött och fett... Det är så jag har velat ha det. Det är så jag har sett min framtid. Det är det som gör mig lugn och lycklig. Att det är livsfarligt tänker jag på, men vill inte ändra mig. Jag förväntar mig inget särskilt långt liv utan utgår ifrån att hjärtat ska lägga av eller att infarkten ska slå till, någonstans i framtiden. Snabbt och relativt smärtfritt.
Precis som en rökare som inte kan undå att veta att hjärt-kärlsjukdom, KOL, cancer kommer som ett brev på posten till den som röker - men som ändå envist håller fast vid sin last. Likadan är jag. För utan mina droger sött och fett finns ingen glädje i livet.

Nu har sjukdomen kommit till min brevlåda.

Cancer hade jag inte väntat mig.

Men det är en direkt följd av mina stora glädjeämnen i livet. Höga halter av östrogen orsakar livmodercancer. Hos överviktiga lagras det i fettet.

Dagen DT - datortomografi

Fredag 14 oktober 2016:
Sitter på Radiologen. Efter betalning och registrering kom en hurtig sköterska med en plastkaraff vatten som jag ska dricka för att tarmarna ska synas bättre i röntgen. I luckan fick sekreteraren säga åt mig att trycka min kod. Jag har stått och gjort samma sak som hon mest hela sommaren. Ganska få av "mina" patienter glömde koden. Jag är i och försig ganska disträ även vanligtvis.
- Jag måste gå på toa först annars kommer det att spruta genom öronen, sa jag.
- Du har en kvart på dig så du hinner.
Vänligt men i farten. De har mycket att göra i vården och allt måste gå snabbt. Det är tur att det är hängivna människor. Särskilt sköterskorna tror jag. Läkarna kan ju tänkas ha valt yrket för att få status och hög lön. Hyrläkarsystemet håller på att krossa sjukvården när läkarbristen är hög. Vårdcentraler och kliniker kan inte klara sig utan dem och tvingas betala fantasisummor p.g.a. att läkare väljer att vara hyrläkare istället för att ta fasta jobb. Allt för pengarna. Det är förståeligt. Men jädrigt omoraliskt.

.................

Nu har jag varit inne och gjort DT:n. Enkelt beskrivet ligger man på en brits som går lite fram och tillbaka genom en kamera som ser ut som en mycket stor badring i hårdplast. Det brummar hela tiden i rummet och jag undrar om det är ventilationen eller maskinen. Det rör sig inne i den när jag tittar upp. Hjul som går åt olika håll. Som air ducts i Star trek.
Sköterskan är en ung man, lite rundlagd. Han säger att jag får ta av mig bh:n men jag kan ha tröjan kvar på. Skönt.
Jag får lägga mig på britsen och han börjar leta efter en ven att sätta nålen till kontrastvätskan i. Vid första försöket i vänster armveck, drar han åt statbandet om armen och tappar taget när han dragit det upp i sin armbågshöjd så att det drar ihop sig och smäller honom på fingrarna på den andra handen och mig på armen.
- Får man smisk här? säger jag. Kinky.
Han skrattar och visar sina fingrar där det har blivit rött.
Vi fortsätter att skämta om att få smäll på fingrarna under ett första, andra och tredje försök att få in nålen på lämpligt ställe. Visst känns det lite, men jag är inte nålrädd och inte så kinkig med smärta heller.
Det är lika bra att jag vänjer mig, tänker jag medan jag ligger där och känner nålen tränga längre in i armen. Det lär komma värre saker längre fram under den här sjukdomens tid. Om jag måste få cellgifter kommer jag att ha en port på sidan av halsen eller på bröstet under många veckors tid. Såret måste då läggas om 2-3 gånger i veckan på vårdcentral. Kanske tar de ut nålen varje gång och sätter in den igen?
Jag kommer att tänka på en ung kvinna som kommit minst en gång i veckan till vårdcentralen där jag jobbade i receptionen i somras. Jag vet inte alls vad hon lider av, men tanken slår mig att hon kanske kommer dit för att få en port omlagd. Hon kommer så ofta att jag nu kan hennes namn och hälsar på henne som en bekant när hon kommer. Hoppas att hon får må bra snart.

DT, CT... Vårdens terminologi är mycket bekant efter mitt första år på utbildningen Medicinsk sekreterare. Den första terminen läste vi 6-7 kurser samtidigt, bland andra de tunga ämnena medicinsk terminologi samt anatomi och sjukdomslära. Det känns bra att miljön på det sättet redan känns bekant för mig. Sjukdomen ger mig möjlighet att uppleva det jag läst om. Jag är förvånad själv över att jag kan se det positiva i detta, jag som så ofta fått höra hur negativ jag är från syster och mor. I grunden är jag nog inte negativ, utan bara väldigt kritisk. Jag synar företeelser efter brister, för att skönja en bättre modell, en mer logistisk lösning.

Under datortomografin ser jag snart en möjlighet till förbättring av sköterskans information till patienten.
- När kontrastvätskan injiceras i ditt blod kommer det att kännas varmt. Det börjar vid halsen och går ned genom kroppen. Det kan kännas som om du kissar på dig men det bara känns så, förklarar sjuksköterskan.
Varmt är bara förnamnet. Några sekunder efter att kontrastvätskan injicersts genom porten i armvecket sprider sig en het lavaström snabbt genom min kropp. Det är en brännande känsla och jag kan nästan se framför mig nätverket av blodådror. Det går från halsen, ned genom kroppen. Det hettar i läppar och fingertoppar. Och när floden når bäckenet flyter lavaströmmen ut i trosorna... fast det bara känns så. Jag hinner tänka, ska det verkligen vara så hett? Har jag fått en oväntad reaktion? Jag känner mig rädd och när den inspelade rösten säger att jag ska andas in och hålla andan kommer jag ihåg instruktionen i 3 sekunder och andas sedan ut innan rösten har sagt att det är okej.

- Oj, det var HETT! Det kändes som att vara inne i en mikrovågsugn, säger jag när bilderna är tagna och killen kommer in i rummet igen.
- Har du gjort det här själv någon gång, frågar jag.
Nej, det har han inte och jag tipsar honom om att det kan vara bra att berätta för patienterna att det kan kännas hett, så man är förberedd.
- Mm, säger han och fortsätter med det han håller på med.

Proceduren i maskinen tar bara 5-6 minuter känns det som. Sedan är det klart och jag får stiga upp och krångla på mig bh:n medan killen tittar bort.
- Din läkare tar kontakt med dig om bilderna sedan. Svar härifrån kommer om en vecka.
Jag blir fundersam. Min läkare M.K på Kvinnokliniken sa att hon och hennes kollegor går igenom röntgenbilder på tisdagarna. Det är om fyra arbetsdagar. Kommer beskedet att dröja längre än väntat?
- Vi har läkare här på Radiologen som är vana att utläsa såna här bilder, förklarar sjuksköterskan.
Det är ju bra. Men jag blir lite orolig. Kommer läkarna på Kvinnokliniken först göra en bedömning utan att vänta på specialisternas? Tänk om det blir fel? Tänk om de missar något? Det sker missar i vården. Det är ett som är säkert. Jag måste och tänker göra vad jag kan för att förhindra att något sånt sker med mig, även om det betyder att hag måste vara tjatig och ställa jobbiga frågor. "Patienten i fokus" är ledorden i vården. Det vet jag från min utbildning och alla yrkesverksamma föreläsare som varit på skolan. Men hur väl följs dessa ord i praktiken?

Jag lämnar sjukhuset och svänger förbi Burger King för min favvo-synd, liten Big King med stor pommes frites och vitlöksdipp. Men idag smakat det inte som det brukar trots att jag inte har ätit på fem timmar. Det har gått 10 dagar sedan jag satt här senast och tyckte att livet lekte och såg fram emot min tredje LIA. Minuterna innan samtalet kom från Kvinnokliniken...

Varje dag följer jag mina olyckssystrar i Facebook-gruppen Cancertjejer och den grupp jag själv startat. På kvällen skriver jag:
"Var och gjorde datortomografin idag som kanske kan säga nåt om eventuell spridning från livmodern. Sköterskan sa att det skulle kännas varmt i kroppen när kontrastvätskan injicerades. Varmt? Kändes som om het lava rusade genom ådrorna i hela kroppen. Det var otäckt men gick snabbt över. Nu bli det nån veckas väntan på svar. Jag oroar mig inte än så länge. Det blir som det blir och så får jag ta det som det kommer. Gonatt! 💝💉🎭

Jag får så fina svar, många hjärtan. Goda ord på vägen som "Man ska ta ut lyckan i förskott. Det värsta som kan hända är att man varit glad i onödan" och "Fyll dagarna med glädje". En del som skriver väntar också på svar och har 3-4 veckors väntan framför sig. Varför ska det behöva ta sån lång tid?

Jag är så glad att jag inte går och oroar mig. Jag kan skratta och glädja mig åt saker. Men visst ligger det där under ytan. Tanken på att sitta hos läkaren igen och denna gång få ett ännu värre besked.

FORTSÄTTNING FÖLJER 》》》

Google vet...

Del 3. 

Min mamma och jag har myntat ett uttryck: Google vet! Varje gång vi frågar varandra något som den andra inte kan svara på, så säger vi: "Google vet!" och skrattar. Vi skrattar mycket. För några år sedan gick hennes andre man bort i lungcancer. Då flyttade vi båda till en mindre stad utanför Stockholm. Först mamma, som hittade en trea hon föll pladask för. Sedan jag, när flyttade in i en etta på samma gata som mamma bor på.

Google vet. Den där kvällen den 3 oktober efter det första samtalet från Kvinnokliniken, då jag ombads komma nästa dag - och ta med en anhörig googlade jag på vad det innebar: "ta med en anhörig". Andra som varit med om samma sak hade skrivit samma fråga i olika forum på internet. Det enda svar jag minns är: "det betyder inte något bra".

Ändå tänkte jag att det kanske bara handlade om grava cellförändringar och att jag måste genomgå en hysterektomi (operera bort livmodern). Det var ju inget. Både mamma och min några år äldre syster har gjort den operationen och tycker det var nåt av det bästa de gjort.
Men på Kvinnokliniken var de kanske vana vid att ett sådant besked kan göra en del upprörda. Kanske var det därför de ville att jag skulle ha med mig någon. Jag började nästan bli irriterad för att de lurat dit min syster som måste åka ända från Stockholm när hon egentligen hade annat att göra.

Jag googlar vidare på alla gyncancrar som finns. Som många andra har jag trott att den cancer man kan få är livmoderhalscancer. Livmoderhalscancer beror i de flesta fall på ett sexuellt överfört virus. Den cancerformen testas man för med årliga cellprover. Klarar man dessa är man clear. Tror man. 

Det visar sig att det finns en annan form. Livmoderkroppscancer, också kallad livmodercancer, endometriecancer och corpuscancer. Den beror inte på virus utan på hög halt av det kvinnliga könshormonet östrogen. Riskgruppen är kvinnor över 40 år, som är överviktiga, har högt blodtryck och har diabetes.
Jag har inte diabetes. Annars stämmer det på pricken.

Jag hittar ingen Facebook-grupp för livmoderkroppscancer med en för livmoderhalscancer och den går jag med i innan jag ens fått besked om att jag lider av något. Stöd och information. Jag känner att jag kan komma att behöva det.

Jag känner mig lugn, men tänker på det hela tiden.

FORTSÄTTNING FÖLJER 》》》

"Nu får det baske mig vara cancer! "

Del 2. 

Måndag 3 oktober 2016.

Min syster svarade glatt i telefonen. Hon åt lunch med före detta arbetskamrater och när hon hörde att det var jag förklarade hon det och frågade om det gick bra om hon ringde tillbaka senare.
Jag berättade ändå kort vad som just hänt.
- Oj, sa syrran, rösten orolig.
Självklart skulle hon komma med mig, sa hon.
Och lugnade mig med sin saklighet. En sak i taget. Vi visste inte ännu var det var frågan om. Var det det nåt otrevligt fick vi ta det när det kom och hantera det.

Min storasyster är en klippa.
Det är drygt tre år och 15 centimeter i höjd mellan oss. Jag är lillasyster i dubbel bemärkelse. När jag var yngre tog jag det som en självklarhet att hon fanns där för mig och tog hand om mig. När våra föräldrar skildes när jag var 16 bodde vi tillsammans i en lägenhet i staden där vi gick i gymnasiet. Det var hon som tvingades höra mig gråta på nätterna. Våra föräldrar var drabbade själva av krisen och glömde på något sätt bort oss mitt i stormen. Pappa flydde till ett vikariat i Stockholm, mamma till studier i Göteborg där hon bodde i veckorna i en etta. Det var helt galet alltihop men ingen av oss kunde väl se klart just då. Jag vet bara att jag mådde dåligt och hade ångest. Men inte hela tiden. Vi var nog ganska självständiga både syrran och jag. Jag minns trevliga stunder, märkligt nog är de flesta förknippade med mat. När mamma var där och vi åt tortellinis första gången, med grädde och gröna ärter. När syrrans kompisar kom över och hon hade gjort lasagne med grädde. Den lilla butiken i samma  hus som vi bodde i där jag köpte Marabous chokladkaka KrispNougat. Den finns inte längre och det är nog tur. Den var alldeles för god. Kladdchokladkakan som var så enkel att göra och vansinnigt god och som vi sedan tappade bort receptet till och fortfarande pratar om ibland.

Kort sagt har hon varit där för mig många gånger i mitt liv. Det är först på senare år som jag riktigt förstått det.

Vi sa hejdå och bestämde att prata mer senare på dagen.
Jag hade suttit och mumsat i mig en Big King meal med extra stor pommesfrites och vitlöksdipp när samtalet från kvinnokliniken kommit. Som vanligt Drive thru och sedan ätit i bilen parkerad bakom macken intill Burger King. Nu startade jag bilen och åkte ned mot centrum. Om man kan köra sömngångaraktigt så var det det jag gjorde.
Efter att jag parkerat upptäckte jag den halvätna pommesfritsen och dippen på passagerarsätet, där jag ställt ifrån mig dem när telefonen ringde. Det hör inte till vanligheterna att jag glömmer bort att äta upp, så jag förstod att jag var skakad. Annars tog jag det med hyfsad ro, tyckte jag.
Jag gick långsamt tillbaka till skolan medan tankarna malde i huvudet. Föreläsningen i diagnoskodning just skulle starta igen efter lunchrasten.

Sedan höstterminen 2015 går jag en 2-årig yrkeshögskoleutbildning för att bli medicinsk sekreterare. Den tredje praktikperioden skulle snart börja och jag längtade efter att riktigt komma in i yrket. De första två praktikperioderna hade varit bra på sitt sätt, men inte varit optimala för att få en bredd på alla de uppgifter en vårdadministratör har. Det var ironiskt. Jag klarade mig lysande i skolarbetet och hade haft högsta betyg på alla tentor. Ändå pratade mina klasskamrater om sådant som jag inte hört talas om, tack vare att deras praktikplatser gett dem mer. Jag satte nu stort hopp till denna tredje period.

Diagnoskoder är krångliga att begripa sig på även i vanliga fall. Med morgondagens läkarbesök snurrande i huvudet var det inte lättare. När det var dags för rast kunde jag inte hålla det inne längre utan berättade för ett par av mina klasskamrater A och M, som jag pratat mycket med. De förstod min oro. När vi tre senare gjorde en gruppuppgift tillsammans skrattade vi gott, åt sånt som att det faktiskt finns en diagnoskod för Bisarrt utseende och vem som kunde tänkas söka för det eller om det var läkarna som satte sådan diagnos när de tyckte att det passade...

Diagnoskoderna finns i tre publikationer som kan laddas ned från nätet. Läraren förordade att vi skulle ha bok-versionerna, men de är ganska dyra.
- Först får jag se om jag kommer att överleva, skojade jag.
A och M skrattade inte. Det gjorde jag. Åt allt möjligt. Kanske var det lite hysteriskt. Nåt sätt att hantera situationen.
- Det får baske mig vara cancer nu när de fått mig att ta ned syrran hit, fortsatte jag.
Vi sa hejdå efter föreläsningen och sa att vi ses på torsdag 6 oktober, för den sista föreläsningen innan praktikveckorna tog vid.

Så blev det inte.

FORTSÄTTNING FÖLJER 》》》