Bara glädje (nästan)

Fredag 21 oktober 2016:

Har några sista dagar innan det är dags att checka in på sjukhuset för operation på onsdag. 

Idag blev det en dag i Stockholm med besök på Stockholms slott och utställningen Kungliga brudklänningar 1976-2015. Fick ett gosedjur som tröst. (En liten mjuk hund som kommer att följa med mig till sjukhuset och kommer att vara det första jag ber om efter operationen. Man får väl lov att vara lite barnslig när man är sjuk?) 

Nästan inga tankar på det där ordet på c. Förutom på morgonen. Svängde förbi vårdcentralen som också är min arbetsplats då och då vid sidan av studierna. Kirurgen ville ha min blodgrupp med mera inför operationen. Kollegan i luckan frågade hur det var med mig och jag kunde ärligt säga att det är bra! 

Undersköterskan som tog blodprovet är en god vän på arbetsplatsen. Jag berättade om cancern och hon berättade att hon själv är ett levande bevis på att det kan gå bra. Trots att hon hade magen full av metastaser är hon nu så cancerfri man kan bli. Återfall går aldrig att vara helförsäkrad mot.
Jag fick många kramar och uppmuntrande ord från alla jag träffade.

Min kontaktsköterska mejlade tillbaka att jag ska infinna mig till operation på måndag och de hör av sig om det blir någon ändring. Det vill säga om cellanalysen inte blir klar eller visar på spridningsfärdiga cancerceller.

Nu lyssnar jag på Peter LeMarc sjunga Tunna tråden på teve, om hans frus kamp mot febern som cellgifterna orsakat. Han har också haft cancer, sedan hans fru.

"... den tunna tråden mellan att finnas och ett stort ingenting. "

Jag är glad att jag inte tror på ett stort ingenting, men det hade varit okej det också.

Det gör mig så ledsen, alla de som kämpar och lider i denna sjukdom. De som tvingas släppa den sista gnuttan av hopp. Som måste ta adjö av sina unga barn. 

Det borde inte få finnas. Borde inte få ske.