Det är så här, mamma...

Fredag 7 oktober 2016:

Sedan kvällen innan, när jag höll på att bryta ihop för att jag inte berättat för mamma om cancerbeskedet, visste jag att jag inte kunde vänta mycket längre. 

På torsdagen hade jag haft feber och det hettade över skuldror och armarna. Tänkte "cancer". Så här i efterhand tror jag att det var psykosomatiskt. Sa till mamma att jag kände mig förkyld och att jag kanske inte skulle jobba nästa dag. Sanningen var den att jag redan mejlat min chef och förklarat.  

På fredagen tog vi en promenad ned till hamnen, mamma och jag. Där vi satt i det fantastiska höstvädret, med en sol som lyste varmt, berättade jag att jag skulle få en hysterektomi.
- Å vad bra, sa mamma. Då slipper du det där eländet med blödningarna.
Jag tog hennes hand i min och sa:
- Jo, det är så här, att de hittade något därinne när proverna togs.
Mamma tittade fast på mig. Hennes ansikte spänt.
- Det är en tumör, men den tar de bort och sedan är det antagligen bra med det. 

Jag berättade om sjukdomen Livmoderkroppscancer, att de allra flesta blir helt återställda. Jag drog fram allt positivt. Att den bisittande distriktsläkaren sagt att det såg ut att vara tidigt upptäckt (även om jag inte har en aning om vad hon grundade det på). Att 80 blir helt friska och 7 procent lever längre än 5 år om sjukdomen är spridd och kronisk.
Jag kände det som att jag förmedlade lugn. Mamma verkade ta det bra, men berättade senare att chocken tagit grepp om henne. Hon kunde knappt ta in det jag sa. Hon frågade och jag förklarade om igen. 

Vi satt där ett tag. Jag förklarade att jag inte var orolig.
- Och skulle det nu vara det värsta så dör vi kanske samtidigt, skojade jag, för mamma har de senaste 15 åren påmint mig att hon kan dö närsomhelst. För att förbereda mig.
Hon log blekt.

Vi gick in på kaféet och tog varsin öl, vilket inte hör till vanligheterna. 

När min syster ringde mamma där vi satt (utan att veta att jag berättat något än) och frågade mamma hur det var, kunde inte mamma fortsätta prata. Hon började gråta och lämnade över telefonen till mig. Jag tog hennes hand och tittade på henne medan jag talade med min syster en liten stund och lade sedan på.

Man är sin mammas barn även om man fyllt 50. Mamma-ansvaret kan inte vila stilla. Jag var tvungen att berätta. Mest för att det inte skulle vara bra att kanske få ge ett värre besked senare. Nu finns det fortfarande gott hopp. Men nu låg det tunga även på hennes axlar. Det kändes inte rätt. Ändå hade alternativet inte heller varit rätt.

Tillägg: Fortfarande, år efteråt, säger hon åt mig då och då, att jag måste berätta direkt om något skulle hända igen. Har dåligt samvete för att jag inte berättade första dagen, efter det allra första telefonsamtalet. (redigerat 191228)