Tredje dagen

Torsdag 6 oktober 2016:
Mamma ringer från bussen. Hon är på väg hem från Stockholm där hon har opererat sitt öga och hon känner sig lite vinglig. Vi går och äter dagens på restaurang. Jag har ännu inte berättat något. På kvällen ser vi en film på teve.
Under eftertexterna sjunger Lahle En stund på jorden:
"jag fick hålla dig i handen
när du fick lämna dina drömmar
och försonas sen med tiden
jag fick se dig tacka livet
trots allt
nu kan vi säga
att vi har varit på jorden
säga, jag var där...
ja, jag var där
hur underbart var det
hur underbart var inte det
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där
en stund på jorden,
en stund på jorden
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där
en stund på jorden, en stund på jorden".

Jag sitter där med min hemlighet. Går in i badrummet med ryggen mot mamma så att hon inte ska se mina tårar. Gråter vilt och tyst. Det är inte för mig själv jag gråter utan för min stackars mamma som inte ska behöva mer sorg i sitt liv. Torkar mina tårar och går ut och spelar oberörd igen. Låtsas vara som vanligt.
 

Jag hittar Facebook-gruppen Cancertjejer. I mitt inlägg märks att jag förbereder mig på det värsta: "Hej, jag heter K, är 50 år och bor i Sörmland. Tack för att jag får vara med här bland alla er fantastiska människor som kämpar på med styrka och mod.
Jag på vanligt gynbesök för en månad sedan och nu vips har jag livmoderkroppscancer. Ofattbart. Ni vet hur det känns, det vet jag.
Jag börjar så smått inse att detta bara är början på en lååång  (förhoppningsvis för alternativet är sämre) resa. Hade det bara varit jag hade jag nog känt mig rätt ok med det här. Det är de anhöriga jag oroar mig för, särskilt min mamma 78 år som just återhämtat sig från stroke till något som liknar hennes gamla "jag". Vi står varandra mycket, mycket nära och jag har inte sagt något till henne ännu. Fick diagnos i tisdags 4 oktober, idag torsdag 6 oktober. Efter datortomografi vet jag kanske mer om spridning. Om cancern inte är spridd hoppas jag få besked om det snart så att jag kan berätta utan att krossa henne total. Det kan ta tid vad jag förstår? Hur var det för er?
En annan sak jag vänder och vrider på  huvudet är hur jag ska göra med en fem veckors praktik som jag ska påbörja på måndag. Eftersom jag enligt läkaren ska få en radikal hysterektomi inom en månad så lär jag ju bara hinna några veckor. Om det blir ett trist besked efter röntgen och operation vill jag ha ägnat dessa sista lugna veckor åt att göra roliga saker med mina närmaste. Hur hade ni valt utifrån era egna erfarenheter?

Tack vare ett antal möten jag haft i livet med människor som haft nära-döden-upplevelser  (japp, tunneln och ljuset och sånt) är jag inte så rädd för döden utan tror att det blir helt okej när det händer en dag, förr eller senare. Om det blir nu och inte vid 70 gör ju inte så stor skillnad egentligen. Ske ska det ju, det vet vi alla. Men vad jag vill komma till, är att det bästa stöd jag kanske kan ge i den här gruppen, är att vara en vän att samtala om döden med. Det jag har att berätta brukar ge tröst. Det är definitivt en stor tröst för mig själv nu när jag tvingas se The Big D i vitögat. Har oförklarlig feber, det hettar i huden på ett sätt som det aldrig gjort förut. Det värker högt upp i ryggen sedan några veckor. Magen molar. Fyra av fem botas från livmoderkroppscancer. Jag kan mycket väl vara den femte kvinnan. Å andra sidan är man kanske alltid övertygad att man ska dö efter en cancerdiagnos?
Nu ska jag sluta skriva för den här gången. Godnatt och dröm vackra drömmar."

 

Någonstans skriver jag: 6 okt
"Jag fick besked om livmoderkroppscancer i tisdags. Nu torsdag. Det värsta blir att behöva berätta för min mamma. Vi står varandra mycket nära och detta kommer att förstöra resten av hennes liv känns det som. Hon gick igenom cancereländet när hennes man fick lungsäckscancer och han avled 2011. Ska hon nu behöva följa mig också."

 

Mina anteckningar denna dag:

Fuck cancer
Fucked by cancer
Fuck bye bye cancer

 

Så länge man är här så är man här.

 

Mitt liv ska inte vara sjukdomen.

 

"One shouldn't leave this life without a sence of completion." Mr Holmes/Ian McKellen.

 

I mitt huvud pågår en dödsdans med orden: Min livmoder har aldrig hyst ett barn, en livsfrukt. Det i sig gör mig till en i riskgruppen. Fuck cancer, heter det. Men jag är i sanning fucked by cancer och dess frukt växer i min livmoder. Men den ska fan aborteras.